Tillsammans är vi starka

Tankar / Permalink / 0

Jag vet inte var jag ska börja. Ändå känner jag att jag måste skriva någonting. Jag kan inte låta det här vara, kan inte vara tyst när something like this happens, IGEN. Något så fruktansvärt.


Det är tyvärr inte första gången detta inträffar, och med stor sannolikhet inte den sista. Och varje gång det händer är det precis lika fel, precis lika hemskt och precis lika obegripligt. Vare sig det händer i Paris, Bryssel, Nice eller Aleppo. Eller någon annanstans. 

Just den här gången påverkade mig djupt, på ett personligt plan. Otroligt djupt. Den här gången handlar det om en av mina favoritstäder i hela världen. En stad jag hoppats flytta till en dag, åtminstone temporärt. Från och med idag är jag dock inte så säker på att jag vågar. Jag vet inte ens om jag vågar resa dit längre. Vågar man överhuvudtaget resa någonstans i den här världen längre?

Ja, jag talar om London. Jag har på något sätt hela tiden uteslutit möjligheten att något liknande skulle kunna inträffa just där. Kanske är jag förblindad av allt jag älskar when it comes to Storbritannien, och speciellt London. "Love is blind," as they say.

För fyra år sedan befann jag mig, tillsammans med pappa och moffa, på den plats som idag drabbades av det obegripliga, det oförklarliga.

För tre år sedan befann jag mig, tillsammans med pappa, på den plats som idag drabbades av det fruktansvärda.

För två år sedan befann jag mig, tillsammans med pappa, på den plats som idag drabbades av det oförståeliga.

För ett och ett halvt år sedan befann jag mig, tillsammans med pappa, på den plats som idag, även den, drabbades av terrorismen. Westminster Bridge. Houses of Parliament.

Jag hade nästan börjat planera att befinna mig där i någon form i år också, but no more.

Jag är dessvärre inte tillräckligt insatt för att komma med fakta, bakgrundsinformation och så vidare gällande alla pågående och förgångna kriser i världen. Men jag kan förmedla mina känslor, som jag är säker på att många delar. 
Jag frågar mig ofta varför det finns så mycket ondska i världen. Jag har inget svar, jag tror inte att någon av oss har det. Det är bara fruktansvärt. Det är hemskt, det är fel och det måste få ett slut. Alla krig, terrordåd, mobbningssituationer; ALLT. Vare sig det händer på global nivå, nationell nivå eller individnivå. Krig, terrorism, rasism och mobbning ÄR ALLTID FEL.

Det här är inget som jag brukar behandla offentligt, men nu gör jag det. För vi kan inte bara sitta och se på, när världen är en så otrygg plats för så många människor. Och den blir bara otryggare. Det bevittnar vi hela tiden. Ofta känns det hopplöst. Det känns som att lilla jag, eller vi, inte kan göra något. Inget annat än att vara rädda, men samtidigt tacksamma att vi i Finland än så länge har det så bra som vi har. 

Och nej, vi som individer kanske inte kan få slut på alla krig ute i världen, men vi kan alla börja någonstans. Vi kan börja i vårt eget samhälle, i vår egen vardag.

Röda Korsets kampanj "Veckan mot rasism" pågår som bäst. Där är ett sätt på vilket vi kan börja. Vi kan öppet visa att vi är emot rasism.
Tidigare i veckan var det även International Down Syndrome Day, när man kan #rockasockorna för att visa att man är för acceptans. Det är också ett sätt att påverka.

Det är inte svårare än vad Gyllene Regeln säger; "Var mot andra såsom du vill att de ska vara mot dig". Eller det borde inte vara svårare än så.

#pray for world peace
#mot rasism
#rocka sockorna

I slutändan är det det lilla som blir det stora. Tillsammans är vi starka.


Till top