Du & jag…

Tankar / Permalink / 0

Det brukade vara du som satt vid ratten. Jag satt bredvid. Vi lyssnade på Bob Dylan, och funderade på den kommande skoldagen.

Idag satt jag vid ratten. Idag lyssnade jag på Bob Dylan. Idag funderade jag på den kommande skoldagen. Men ingen satt bredvid.

Jag saknar dig…❤️

Dare to be different

Allmänt / Permalink / 1

Då var man tillbaka i skolan. Imorse, kl. 07, var jag alltför nervös och förväntansfull för att vara trött. Dessutom steg jag upp bara ca en halvtimme tidigare än jag brukar. (Ja, jag älskar tidiga morgnar!) Visst saknar jag sommarlovet, men det är ändå på något sätt härligt att ha börjat skolan igen. (Jag kommer att hata mig själv för det uttalandet när skrivningarna och provveckan börjar närma sig, men den dagen den sorgen…)

Det här året är mitt sista år i gymnasiet. Jag tror att det också blir mitt bästa på många plan.
Idag har jag på mig en tröja, på vilken det står "Dare to be different". Jag antar att ungefär halva stan äger en sådan, men det spelar ingen roll. Det är inte genom tröjan jag visar att jag vågar vara annorlunda. Det är genom att våga vara mig själv, och nu vill jag våga det. Så "Dare to be different" är mitt motto för det här läsåret. And I think it'll be great!

No shit

Tankar / Permalink / 0

Just nu förbereder jag mig inför höstens studentskrivningar. Helst skulle jag vilja skriva att jag pluggar enligt en väluttänkt plan, och att jag vet exakt vad jag håller på med. Det kan jag inte, för det vore lögn. Vissa dagar förbereder jag mig bara mentalt för att ens orka börja plugga, vissa dagar pluggar jag. Sånt är livet.

Nu till poängen med inlägget. När jag läste hälsokunskap för några veckor sedan, stötte jag på denna rubrik. "Också ett handikappat barn blir älskat". Yes? And? Måste man ens påpeka en sådan sak? Är det inte en självklarhet? Måste man skriva ut en sådan sak, i en skolbok, eller ens överhuvudtaget?

Som ungdom med en funktionsnedsättning, kan jag meddela att man känner sig mycket utpekad i situationer som denna. Tror folk faktiskt att man måste lära ut att "även barn med handikapp blir älskade"? Jag är ganska säker på att de allra flesta människor förstår det av sig själva.

Jag förstår att misstag sker, och jag vet också att det är lätt hänt att man utrycker sig klumpigt och fel ibland. Det är omöjligt att alltid se saker ur alla tänkbara perspektiv, och beakta alla eventualiteter. Jag anklagar ingen. Men jag tycker att en rubrik like this borde skrotas.

Slutligen vill jag skicka en virtuell kram till alla i min omgivning. Min familj, min släkt, mina kompisar, min klass. Jag får vara den jag är med er, och behöver inte känna mig utpekad. Tack❤️

Till top